Jag har en vän
som är jobbig som fan.
Fast egentligen är han underbar
under alla år av utväxta antenners
attityd.
Men vem skulle inte vara rädd
utan kläder?!
Varje gång jag kört ner mig
i smeten av att passa in
i mönstret av något jag aldrig ville bli
så ger han mig vingarna
att liksom Fenix
börja om igen.
Han skakar mitt universum
och ger mig nya perspektiv.
Fröet till viljan att leva
den jag blir
utan att sörja mina skavande
men berusande familjära bojor.
Finns vattnet när jag hoppar
från min trampolin?
